Var uppe i gryningen och åkte ut till Tyresö slottspark, har en kommande plåtning och ville titta på miljön. Satt ensam på en buss in the middle of nowhere, eller ok, 45 minuter från stan.
Det var knäpptyst att ploga genom den kalla snön, glashalt att gå uppför kullar men samtidigt underbart vackert i solen. Från slottet med utsikt över vattnet gick känslan till Melancholia. En av de starkaste filmer jag sett, älskade den, sanslöst vacker och en film som stannar kvar. De enda ljud som hördes i slottsparken
var det dova knarrandet från havet när snön började smälta och spricka.
Det har varit mycket fotograferande, mycket redigerade, mycket resande. Kom hem från Island för ett par veckor sedan. Det var första gången jag var där och jag tyckte det var en av de mest magiska platser jag besökt. Påminde mig om Ayers Rock i att vara så fullständigt annorlunda mot allt jag tidigare sett.
Att vara så nära naturen, att få se valar (oh the cliché) men något jag länge velat göra. Jag försökte när jag var på Nya Zeeland men lyckades inte synka med båtarna. Vi såg norrsken, var ute och red på tultande islandshästar, fotograferade i skinnhandskar påpälsad bakom lager av lager av kläder men bäst var nog de varma källorna, med turkost vatten omgivet av snötäckta berg. Jag hade kunnat ligga där för evigt flytande se hur molnen rörde sig ovanför omringad av ånga från det heta vattnet, kalla luften. Kontraster när de är som vackrast.
Reser om några timmar till nästa jobb, en plåtning med location portraits söderut. Ska försöka se Gursky på Louisiana om jag hinner. Såg en större utställning av honom för ett par år sedan i Melbourne. Han är alltid bra på ett distanserat sätt.
Min älskade morfar och jag på bilden. Han dog för tidigt och tänker på honom ofta, speciellt nu när det är jul och familjen samlad. Jag är hos mina föräldrar för att fira jul.
Minns dofterna, väntan väntan längtan på tomten och paketen. En väntan som med åren övergår i tacksamheten att vara med familj och vänner, tillsammans, att alla är friska, att bara umgås. Tacksam över nuet.
Jag och min syster klädde alltid granen hos mormor och morfar. Mina favoriter var mormors glasfåglar som hon fick hjälpa till att sätta högt högt upp i granen. När jag var fyra år började jag plötsligt få våldsamma nässelutslag varje jul och jag minns hur jag låg med våta svalkande linnehandukar över ryggen.
Jag blev testad för allt från nötter till apelsiner och annan julmat. Varje gång jag gick nära en julgran blossade utslagen upp och när julgranen åkte ut försvann nässelutslagen. Om det verkligen var något i gran vet jag inte, men vi har fortfarande inte gran hos mina föräldrar. Min syster köpte såklart den största gran hon kunde hitta när hon flyttat hemifrån och mina syskonbarn kommer snart till mina föräldrar för att klä granen. Plastgranen that is.
Jag arbetade med svenska jazzsångerskan Ingela inför hennes andra album som släpps i början av nästa år. Mer bilder och musik på fotobloggen.
Jag var i simhallen med min systerdotter igår när en man kom fram och frågade ”vad har du gjort?” Jag hade just inte gjort något, så lätt defensiv frågade jag vad han menade. Han pekade på mina ben och ja, det kan man ju undra.
För en vecka sedan råkade jag halka i badrummet; jag såg inte att det låg vatten på golvet och en sekund senare låg jag på golvet, mest överraskad. Men knäet svullnade upp oroväckande och en vecka senare ser det fortfarande ut som om jag har blivit slagen med ett basebollträ. Mest knäet, men inte bara. Jag fick en del andra blåmärke när jag halkade och som grädde på moset fick jag en vaccination i förra veckan med ytterligare blåmärke till följd.
Jag har alltid blåmärke någonstans på armar och ben och får stora blåmärken vid minsta beröring. De gånger när jag faktiskt slår mig så märks det, tydligen tillräckligt för okända människor att fråga vad jag har gjort.
1. Bon Ivers spelning som trots hemska Hovet gjorde en magisk spelning och jag ryser bara jag tänker på det.
En av mina vänner träffade Justin före Emma och har ett foto tillsammans med honom från en bar i England. Fusk.
Mest tycker jag om de drömska partierna hos Bon Iver i kombination med en närvarande intensitet eller något. Lite otippat var det en hel del skrällande gitarrer och män som rockar och man ler lite överseende åt de partierna på samma sätt som när ens älskade gör något ocoolt. Man ler lite i smyg men kärleken är villkorslös, ungefär så.
2. Jag är fri igen. Jag sade upp mig från det tillfälliga arbete jag hade. Nu är jag egen, frilans och det känns underbart. Utställningen börjar i morgon. Fotojobben har trillat in och redigeringshögarna är höga och jag kunde inte vara gladare att få ägna mig helt åt fotograferandet.
3. En av mina gamla fotokursare, som i dag bor och arbetar som fotograf i Bangkok, har skickat en inbjudan till sitt bröllop i början av nästa år. Hade varit roligt.
En annan av mina fotokursare har blivit prinsessa i Indonesien. Det märkliga var att det var hon som var högadel, men att hennes titel aktiverades först när hon gifte sig. Melbourne var hennes möjlighet att leva ett ”vanligt” liv och hon var mån av att inte visa sin bakgrund. En lite tystlåten vänlig tjej som alltid var elegant, också i sneakers och jeans, alltid korrekt men inget som visade att hon var prinsessa. Inte förrän John berättade det i alla fall.
Jag är i Skåne för en utställning i helgen, vernissage i morgon. Det är en superfin lokal och det är första gången jag ställer ut bilder i Sverige. Det hela är ganska prestigelöst, men det känns roligt när bilderna sitter uppe på väggarna och bildar en helhet. En helhet bestående av delar som egentligen inte har något samband mer än att det är mode, därav namnet Fashion Singles.
Utställningen är på Östermalm i Kristianstad och jag kommer att finnas på plats i helgen. Ni är självklart välkomna!
och nästan avslutats också. Det blev en ny klänning till helgen, nya kängor till vintern. Till mig.
Alla andra paket var till familj och vänner. Nu ska här slås in paket med doft av NK:s julte. Och en massa annat.
Har lyssnat på den här lite för många gånger och nedräkningen har börjat. Snart så.
Jag tappade rösten. Jag tappar aldrig rösten; jag är sällan knäpptyst, men jag gjorde det här och inombords. De senaste två veckorna har varit fruktansvärda, men nu var det knappast därför jag tappade rösten, men i förkylningens spår vaknade jag och rösten var borta, inte ens ett hest knyst. Bara borta, så jag blev sjukskriven. Jag har aldrig varit sjukskriven, visste inte ens hur det hela fungerade.
När rösten försvann dök nässelutslag upp över kroppen och jag önskar att jag kunde säga att de försvann i takt med att den försvunna rösten återkom i whiskeyläge, men icke. Utslagen har möjligen flyttat runt men lika rasande kliande är de fortfarande.
Jag somnar på de starka allergitabletter som läkaren skrev ut. Han tyckte jag kunde ta medicinen på morgonen; jag tar den på kvällen så sover jag utan att drömma. Alltid något.
Om två veckor blir det bättre.
Det hela slutade med att:
1. Jag sade upp mig
2. Fick resa i expressfart till Skåne när en mycket nära vän blivit sjuk.
3. Jag blev sjuk istället, bara förkylning, men det innebar att jag inte kunde träffa den jag ville träffa på grund av smittorisk inför operation. Så blev jag ännu mer ledsen.